Syfte och användbarhet
Historiska ortofoton används framför allt för bland annat uppföljning av förändringar i vegetation och bebyggelse, identifiering av gamla rågångar som tidigare varit huggna, återskapande av våtmarker, lokalisering av gamla deponier av miljöfarligt gods runt industrier, samt andra potentiella och numera osynliga miljöproblem.
Faktorer vid fotograferingstillfället som till exempel dis, solvinkel och förhållanden på marken, exempelvis torka, kan ge viss variation i bilderna. Även resultatet vid framkallningen av flygbilden, det vill säga kvaliteten på den fysiska flygbilden, samt resultatet av skanningen påverkar och kan ge viss variation i bilderna.
Ortofotot har vanligtvis osynliga sömmar mellan de ingående flygbilderna.
Datafångst
Tillkomsthistorik
Flygfotograferingen har genomförts från främst 4 600 meters höjd med svartvit film och är anpassad till dåvarande referenssystemet RT 90 2,5 gon V. Dessa flygbilder har på senare tid skannats in och använts för framställning av historiska ortofoton. Flygbilderna har skannats med 14 – 16 mikrometer. Den efterföljande georefereringen av de digitala bilderna sker på delvis annat sätt än för de nya flygbilderna, eftersom GPS-data inte finns tillgänglig. Centrumkoordinaten för flygbilderna hämtas från gamla analoga stråköversikter. Inre orientering görs till stor del manuellt genom att leta upp bildernas rammärken och mäta in dessa. Gamla kamerakalibreringsprotokoll används för att få koordinater för rammärken och för att kunna korrigera för kamerans felteckning. När bilderna väl är georefererade är metoden densamma som i den moderna produktionen av ortofoton. Flygbilderna räknas om från centralprojektion till ortogonalprojektion och korrigeras för variationer i skala som orsakas av höjdskillnader i terrängen. De skalriktiga bilderna läggs därefter ihop i stora mosaiker, där skarvarna (sömmarna) mellan bilderna döljs så mycket som möjligt. Resultatet blir ortofoton inpassade i ett bestämt koordinatsystem. Sömmar kan även läggas så att eventuella moln maskas bort. Ett ortofoto kan därför innehålla bilder från olika flygår.
Höjdmodellen som används för historiska ortofoton är Höjddata grid 50 + HDB, detta för att den ligger bättre till tidsmässigt än den nya höjdmodellen med 2 m upplösning. Bedömningen är att många stora förändringar, med till exempel nya vägar och trafikplatser, som redovisas i den nya markmodellen skulle skapa stora geometriska fel när man använder den på gamla bilder där dessa objekt inte finns.
Varje ortofoto är vanligen framställt av flygbilder från samma flygår. För referensår 1960 har dock cirka 20 % av ortofotona ett visst inslag av flygbilder från olika flygår. Detta orsakas av den mindre och oregelbundna tillgången på flygbilder. I referensår 1975 är motsvarande andel något lägre (16 %).
Geometrisk upplösning
Fotografering har skett från olika höjder, dock främst från 4 600 meters höjd, med en negativskala på runt 1:30 000 och skanning är gjord med 14 – 16 mikrometer, vilket därmed ger en upplösning i flygbilderna på 0,45 m per pixel och i ortofotona 0,5 m per pixel.
Radiometrisk upplösning
För svartvita historiska ortofoton är den radiometriska upplösningen 8 bitar, gråskala 0 – 255. Ortofotot har vanligtvis osynliga sömmar för samtliga ingående bilder.
Underhåll
Underhållsfrekvens
För äldre bildmaterial finns bara flygbilder i form av centralprojektioner, i huvudsak lagrade i ett analogt bildlager, men en mindre mängd även som skannade kopior. För att underlätta användningen av dessa gamla bilder framställs nya ortofoton från detta äldre historiska bildmaterial. De nyframställda skalriktiga gamla flygbilderna (ortofotona) är alltså ögonblicksbilder ur historien.
Ett rikstäckande lager med ortofoton från referensår 1960, med ortofoton från 1949 till 1970, finns redan framtaget. Ett lager från referensår 1975 täcker stora delar av Sverige och innehåller ortofoton från främst 1970- och 1980-talet.
Datakvalitet
Lägesnoggrannhet
För historiska ortofoton är produktionsmetoderna som används en kombination av ny och gammal teknik, därför blir den geometriska noggrannheten relativt bra. Till skillnad från de äldsta befintliga digitala ortofotona, där endast en bild användes för ett ortofoto, så används nu vanligtvis tre flygbilder och dessutom bara de mest centrala delarna ur varje bild, för att framställa ett ortofoto. Med de metoder som används vid framställningen av historiska ortofoton uppnås normalt ett medelfel i plan på cirka 2 meter. Detta är dock inget som kan garanteras. Det kan finnas lokala avvikelser på grund av flygbildernas varierande kvalitet och viss osäkerhet i det stöd som använts på grund av avsaknad av GPS.